Ibland är man lite nostalgisk... kommer väl med åren antar jag, jag har ju faktiskt fyllt 25 några gånger nu.. 24 för att vara exakt! ;)

När jag är lite lagom nostalgisk brukar jag alltid hamna på youtube (välsignade sida) och kolla in musik som jag gillade i unga år... Efter några låtar börjar man fatta vilken musikhistoria man har bevittnat egentligen. Band som idag är i 50årsåldern och spelar stora festivaler och arenaspelningar såg jag födas som små garageband, jag var med på den tiden hårdrocken betraktades som både farlig och äcklig. Mina föräldrar fasade över långhåriga killar, nitar och jeansjackor med ryggmärken... SAMMA föräldrar som idag tycker att det är trist att barnbarnet klipper av det långa fina håret (obs killar hehe) och frivilligt syr fast ryggmärken på barnbarnens jeansjackor! ;) som dessutom KÖPER barnbarnen skivor, dvd och afficher med gårdagens syndare! ;)

Hursomhelst... 1980 gick jag i sjuan... var en finnig 13åring som ivrigt letade efter hård musik... Hade lyssnat på Kiss mest för att det inte fanns nåt annat hehe.. Plötsligt uppenbarade sig Gud... i skepnad av en långhårig, vårtig kille med slokmustach och pollisar. Hans namn... såklart ingen annan än Lemmy Kilmister! Första gången jag hörde Ace of spades var jag såld! Det roliga är att Motörhead är ett av få band som hängt med hela tiden från finnig 13åring till 45årig gubbe! Andra artister och band har kommit härskat och försvunnit men inte Lemmy... Lemmy och Springsteen är de två konstanterna i mitt "Soundtrack of my life".

Musikhistoria eller iaf rockhistoria... Mitt livs första stora konsertupplevelse (jag räknar inte Snowstorm i Torsås eller Jerry Williams på masten här) var när jag som 16åring lyckades övertala min far att köra mig och en kompis till Stockholm för att gå på "Monsters of rock" på Råsunda. 25/8 1984 hände detta stora! :) För mig var det närmast en religiös upplevelse... Först ut var Mötley Crüe. Jag har aldrig varit nån stor glamrockare men det var otroligt stort att se dom framför 35000 pers... Att sen dessutom få se Van Halen spela direkt efter var stort, riktigt stort. Dessutom var det deras första spelning i skandinavien. Som gitarrist är det dessutom som att se Gud att få se Eddie Van Halen spela! Sen är ju David Lee Roth en showare av högsta klass! När han sen slutade i bandet insåg jag att Van Halens spelning verkligen var en historisk grej! Avslutningen med AC/DC var inte dålig heller! Detta band hade ju redan funnits många år och var antagligen som hungrigast när jag såg dom! Riktig rock n roll med Angus i högform! På den tiden var ju hårdrock nåt nytt och folk hade sett Sivert Öholm förkunna att hårdrock inte bara var djävulens musik utan dessutom att det var dålig musik av slashasar! Vad snillet Sivert inte fattade var att detta gjorde musiken ännu mer attraktiv och på sätt och vis banade väg för den acceptans vi har idag!

New wave of Brittish heavy metal blev mitt kall i flera år... under början mitten av 80talet köpte man i stort sett alla såna skivor... Iron maiden gav ut massor med riktigt bra maxisinglar som jag hade alla av... Judas Priest, Saxon, Diamond head, Tygers of pan tang och givetvis Motörhead... en stor del av mina pengar hamnade direkt på skivspelaren.. ja inte dom pengarna som gick till nitar patronbälten och andra viktiga attiraljer!

Runt 1983-84 dök det upp nåt som verkligen förändrade mitt musikliv. Någon hade på något sätt lyckats komma över några låtar på ett raspigt kasettband... Bandet hette Metallica och var totalt okända! Jag föll som en fura för den nya musiken från San Fransisco... Under de närmaste 6 åren var det bara thrash metal för mig! Dom gamla hjältarna dog för att inte återuppstå långt in på 2000talet (ja självklart inte Motörhead! Dom dog aldrig och kommer aldrig göra det heller)... Men under den tiden var det mycket Anthrax, Metallica, Kreator, Venom och Slayer... Band som precis bildades och började hitta sin publik. I början av september 1986 ringde en kompis och undrade om jag ville åka till Stockholm för att titta på just metallica... Självklart sa jag "Ja" och tillsammans med 2700 andra orginal metallicafans bevittnade jag nästa historiska gig i mitt liv. Några timmar efter konserten omkom bandets basist, Cliff Burton, och enligt mig förändrade det hårdrocken för alltid.

Detta kan ju låta hur otroligt som helst för metalheads idag men då var Metallica inte speciellt stora, det var bara några få riktiga entusiaster som ens hade hört dom. Biljetten till konsterten kostade 110 kr och då fick man se både Anthrax och Metallica när dom var som bäst! Efter spelningen stannade bandet kvar bland fansen och skrev autografer... Än idag ångrar jag att jag inte ställde mig i kön och fick en autograf av dom!

Detta var kapitel 1... Om någon tycker det är lite roligt med nostalgi och metalhistoria från en gubbe som verkligen var på plats när det begav sig föreslår jag att ni tittar in med jämna mellanrum för fortsättningen!