Lemmy...

Året var 1981... Jag var 13 år och älskade musik över allt annat. Hade inte riktigt hittat min egen smak då utan jag lyssnade på en hel del blandat. Farsans musik som t ex Elvis, kompisars musik som Kiss och så hade jag hittat ett band som jag sett på måndagsbörsen, ett långhårigt ovårdat gäng som hette Status Quo. (För övrigt den första skivan jag köpte... Dubbel LP:n Status Quo live)

På träslöjden blev jag och en kille till flyttade till en annan grupp eftersom deras grupp var för liten och vår klass för stor. Där lärde jag känna en annan hårdrockare som redan första dan ställde den livsavgörande frågan: "Du som gillar Kiss, har du hört talas om Motörhead?? Dom är skithäftiga! Han kör distad bas!!!". Direkt när jag kom hem satte jag mig med en beställningslapp från en skivklubb morsan var med i och såg en skiva med just dessa Motörhead! Skivan hette "No sleep til Hammersmith" och verkade vara ganska nysläppt. Eftersom jag inte hade köpt en riktig stereo så hade jag bara en stor bandspelare på mitt pojkrum så det blev på kassett.

Det tog några veckor (hehe boys and girls, detta var före Spotify, youtube och före "leverans samma dag") men till sist var paketet hemma! Kommer ihåg omslaget.... den sköna livebilden på Lemmy Eddie och Philthy under bombplanet och jag tänkte "Fan detta måste vara bra!!" Satte i kassettbandet, tryckte play och efter några sekunder förändraades mitt liv... Först den brutala basen, sen börjar trummorna smyga sig in i låten och till sist en explosion av hård hård hård rock! Ace of spades live var det mest brutala jag nånsin hört! Jag satt med vidöppen mun och vidöppna öron när Lemmy började sjunga och exakt där sålde jag min själ till rock n roll... En 13årig unge hade precis sett den Gud som skulle följa honom i nästan 35 år och antagligen i resten av livet också...

Därefter var inget sig likt... Nästa skiva jag köpte var Iron Fist när den kom ut... Grymt bra tyckte jag! Sen blev det tidigare alster som Overkill, Bomber, Ace of spades och On Parole. Fakta om detta band snappades upp då och då när man sprang på likasinnade (vilket inte var ofta när dom flesta gillade Noice och Gyllene tider).

Givetvis lyssnade jag på annat... här i början av åttiotalet blev jag besatt av hårdrock. Iron Maiden, Judas Priest, Ozzy, Accept mfl blev mina första hjältar. Runt 1983-84 hade jag börjat byta band med folk och efter ett tag fick jag tag i ett band med vad som skulle bli mina andra hjältar, Metallica. En period under 1985-1986 lyssnade jag enbart på Metallica och Motörhead. När skivan No remorse kom ut hade jag satt upp samtliga Motörhead skivfodral på min ena vägg... Jag var så besatt att jag köpte olika utgåvor av skivorna, jag köpte bildskivor och singlar... tillslut hade jag en hel vägg täckt av Motörhead...

1985 gav Motörhead sig ut på en stor Sverigeturne för att fira sitt 10årsjubileum och det blev första gången jag fick chansen att se dom! Tyvärr fick jag aldrig se deras klassiska sättning med Lemmy Eddie och Philthy men konserten jag såg sommaren 85 i Växjö var som en religiös upplevelse! Otroligt bra, sanslöst tajt och precis så högt som man hade förväntat sig! Jag var hög på den upplevelsen i flera månader! Såg dom sen två gånger till under 80talet, en gång 1987 på Fryshuset i Stockholm, och en gång på Hultsfredsfestivalen 1989. Båda konserterna var precis så bra som man kan förvänta sig!

Åren gick och min musiksmak breddades... Genom åen har jag lyssnat på det mesta från visa och folkmusik till rock och hårdaste thrash metal. I min skivsamling hittar man Van Morrison bredvid Metallica, Lisa Ekdahl bredvid Mayhem och Dire straits bredvid Motörhead. En del musik har kommit och gått medan några återkommit. Endast ett fåtal artister/band har funnits hela tiden sen början av åttiotalet fram tills idag. Framför allt är det tre band/artister som jag aldrig tröttnat på eller slutat lyssna på. Det är Metallica, Bruce Springsteen och Motörhead. Framför allt Motörhead... För varje skiva jag köpt med Motörhead har dom ytterligare cementerat fast sig i mitt liv.

Den 1/12 åkte frugan och jag till Göteborg för två dar på hotell, god mat och framfär allt Motörhead på Skandinavium... Jag var blandat förväntansfull, rädd och glad för chansen att se grabbarna en gång till... Förväntansfull för att jag inte sett dom på mer än 25 år, rädd för att jag inte visste alls i vilket skick framför allt Phil och Lemmy skulle vara i, rädslan att lämna konserten med känslan av "detta var skit" som sista liveminne av dom och glad för chansen att få utsätta mina trumhinnor med Lemmys dundrande bas, kompromisslösa gitarriff och Mikkeys underbara stenhårda trumspel....

Visst... Det var fler långsamma låtar än 1989 men det var helt ok... Lemmy stod still, såg trött och sliten ut och han hade svårt med mellansnacket (det har vi ju fått förklaringen till nu) men det var skitbtra!!! Jag njöt till 100% av våldsakten mina öron utsattes för, jag njöt av det visuella med bombplan och en "wall of death" av förstärkare... framför allt njöt jag av att uppleva helheten... Ni som aldrig sett Motörhead live kommer tyvärr aldrig få uppleva det.

När vi gick tillbaks till hotellet efter spelningen ringde det som vanligt i öronen... Denna gången kändes det dessutom underligt sorgset... Nånstans innerst inne visste jag att detta var sista gången jag såg dom... Någonstans inom mig kände jag att Lemmy inte hade lång tid kvar... Samtidigt kändes det skönt att veta att han klarade av att leverera än en gång. Att han fick visa vilken legend han var.

Bara drygt tre veckor senare fyllde Lemmy 70 år... 2 dagar senare fick han beskedet att han fått en aggresiv cancer som gav honom 2 månader att leva och ytterligare två dagar senare var han borta. Total chock för mig och miljoner andra fans runt om i världen...

Lemmy... För mig var du en konstant i 35 år av mitt liv! Självklart visste jag att han inte hade långt kvar, självklart visste jag att det liv han levde inte direkt ökar förutsättningarna att bli 100 år gammal, självklart visste jag att det närmade sig slutet för Lemmy och för Motörhead... Förnuftsmässigt visste jag det MEN... när jag fick dödsbudet tidigt den där morgonen insåg jag direkt att känslomässigt hade jag trott att Lemmy var evig... att han skulle överleva alla och fortsätta spela rock n roll för mig, mina barn, mina barnbarn och barnbarnsbarn... Nånstans trodde jag att det skulle bli fler skivor, fler turneer, fler jack n coke och fler odödliga oneliners från mannen som var min mentor genom dom viktigaste åren i mitt liv!

En del säger "Men för fan, det var bara en kändis"... Dom har absolut inte fattat ett skit... För mig som 13åring var det en uppenbarelse att höra Motörhead första gången... Ett band som var så kompromisslösa att dom sparkade hela etablissemanget i arslet samtidigt som dom satte upp ett gigantiskt långfinger till alla som rynkade på näsan åt oss "Motörheadbangers" Som 18åring golvade dom mig på min första Motörheadspelning och som 48åring golvade dom mig igen, både med nya (och tyvärr sista) skivan Bad magic och konserten i Göteborg... För mig har Motörhead och Lemmy varit en viktig stor del av mitt liv! En del som alltid funnits, en del som alltid fått mig att må bättre och aldrig nånsin svikit!

Så... Tack Lemmy... Musiken kommer aldrig dö (i princip är det allt jag har spelat här sen du gick bort)

Lemmy brukade alltid säga "Don't forget us! We are Motörhead and we play rock n roll" och nej... Ni kommer aldrig glömmas bort! Faktum är att den musiken ni gjorde genom åren är odödlig!

He was Lemmy Kilmister... And he played rock n roll!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu var det otroligt länge sen jag skrev nåt här! Jag brukar ju oftast skriva när jag har nåt jag vill säga eller nåt jag vill upplysa andra om och det har jag nu!   Jag gillar politik och samhällsfrågor och jag är väldigt intresserad av vad som...

Nu kommer ett ganska långt personligt inlägg.Vill på detta sätt belysa hur vissa svenska myndigheter behandlar vanliga människor. Jag talar om migrationsverket. Jag har antagligen varit tragiskt naiv i min tro att vi lever i ett relativt rättvist sam...

Jahapp hejsan igen! Long time no see, inte bloggat på en evighet men men men... har haft mkt att göra och trots att det verkligen funnits intressanta ämnen att skriva om har jag inte fått "tummen ur" som man så poetiskt säger! :)   Som rubriken s...

Dessa låtar är en lista över sånt jag anser att man bör ha hört minst en gång i livet... I alla fall enligt mig. 1. Motörhead - Killed by death2. Metallica - Master of puppets3. Bright eyes - At the bottom of everything4. Tom Waits - Hold on5. The ...

När jag började räkna upp mina 10 favoritskivor insåg jag genast att 10 skivor är omöjligt. Efter 40 år av musiklyssnande blir det betydligt mer! Jag skrev förra gången att jag skulle försöka räkna upp 100 favoritskvor. Så här är är mitt försök... ...