Jag har skrivit en del om SD i min blogg... En del om hur den politiska verkligheten har förändrats bara sen jag var tonåring tills idag när jag 30 år senare har barn som är 18 och 22. Sen har jag ju skrivit en del om vad jag anser vara total snedfördelning av statens finanser och våra skattepengar.

Det är inte speciellt kul att vara ung idag... Det kan jag lätt konstatera bara genom att se på mina egna barn och deras jämnåriga. Utan nån form av utbildning har man knappt en chans att få ett jobb. De jobben som inte kräver utbildning är så få att det liknar rena lotteriet att få dom. Sen har ju förhållandet mellan arbete och arbetslöshet förändrats enormt unde dessa 30 år. Smärtsamt tydligt är det för de ungdomar som aldrig haft ett jobb och därför inte har nån form av A-kassa.

När jag var 19 och hade slutat gymnasiet var det lätt att få jobb... I min lilla kommun fanns det ett flertal industrier som sysselsatte många. Den industrin jag fick jobb på som 19åring helt utan utbildning hette AB Torsmaskiner. Dom sysselsatte ca 300 personer då, senare växte dom till att sysselsätta över 600 människor.

Detta företag valde att sälja sig till ett stort franskt företag och givetvis lades dom ner vid första bästa tillfälle. Precis som med många andra företag... Stora utlänska företag köper mindre svenska för att komma åt jobben samt att elliminera en konkurrent. Resten av företagen i Sverige väljer att lägga sin tillverkning i låglöneländer som Kina, östeuropa och liknande. En kortsiktig lösning som ger de rikaste mer pengar och gör vanliga svenskar arbetslösa! Frågan är vilka som ska köpa nya volvobilar? Kinesiska arbetare? Vanliga jobbare från baltikum? Eller varför inte en svensk arbetslös som går på 80% av lönen? Nej jag tror inte det va!

När jag var runt 20 hade vi ett helt annat system för arbetslösa... det fanns olika vägar att gå...

1. Man kunde vänta på ett jobb (brukade gå ganska fort om man inte hade för höga krav)

2. Medan man sökte jobb kunde man få nåt som kallades "ungdomslag" eller "ungdomsplats". Alternativet för mig blev ungdomslag... Då jobbade jag fyra timmar om dan inom kommunen, i mitt fall en skola där jag hjälpte vaktmästaren med snöskottning osv. Givetvis fick jag inte en riktig lön men jag hade ungefär 4000 i månaden vilket inte var jättemycket men eftersom detta är snart 30 år sen så räckte dom pengarna ganska bra... (en etta kostade 1200 kr/mån t ex)

3. Utbildning... Man kunde få en utbildning från arbetsförmedlingen och medan man gick den fick man lön som var baserad på vad man tjänade som arbetslös, dvs A-kassa eller vad man nu hade! Dessutom fanns det utbildningar åt alla... Jag t ex gick en lång utbildning till verktygsmakare med CAD/CAM. Jag fick också några år senare gå datautbildningar (början av nittiotalet) och detta ledde till att jag fick jobb som datalärare på en gymnasieskola. Detta jobb hade jag i närmare 5 år!

Idag finns inte dessa möjligheter på samma sätt... En arbetslös ungdom som aldrig jobbat får under 4000 i månaden... Hur fan ska man kunna leva på det? Flytta hemifrån? skaffa bil, familj, resa och så vidare... Jag menar, en normal lägenhet kostar ju nästan hela din lön!

För en arbetslös ungdom är det dessutom svårt att få jobb... De flesta okvalificerade jobb är mycket eftertraktade, utbildning via arbetsförmedlingen är jättesvårt. Du är tvungen att ta studielån för att få ett jobb som t ex undersköterska (ett av de sämst betalda jobben i landet).

Allt detta medan våra kära fyrtiotalister fortsätter jobba i ren snikenhet och ser till att ungdomarna aldrig kommer hemifrån...

Dagens samhälle är egoistiskt till dess yttersta gräns... Medan tusentals människor dör på flykt runt om i världen sitter ett parti med snart 20% av väljarna och säger att tiggare är att jämställa med nedskräpning... Folk med fina hus, bilar och utlandssemestrar skickar inte ens en tanke på de ungdomar som aldrig får prova på jobb... "Vi har inte råd" säger SD om flyktingarna samtidigt som vi är ett av världens rikaste länder... 

Jag kommer ihåg en tid för bara 30 år sen då solidaritet var ett ord alla visste betydelsen av... När folk hjälpte varandra... När det socialistiska blocket fick över 50% och rasistpartier inte ens var nära fyraprocentspärren...

Fakta är att då var underklassen arbetslösa, vårdpersonal, metallarbetare, butikspersonal och liknande... Idag åker en vanlig jobbare till Thailand en gång om året, han/hon har minst en fin bil, mobiler till hela familjen och man äter ute en gång i veckan.. Så var det inte då... Då körde en metallare i en risig begagnad bil (för det mesta) semester var oftast stuga i Sverige eller möjligtvis en billig charter vartannat år.

Ju bättre folk får det desto hårdare håller man i pengarna och gömmer sig bakom fraser som "Jamen vi kan ju inte hjälpa alla" och "Ungdomarna måste ju ta för sig mer" för att inte tala om klassikern "Jag skulle gärna hjälpa men man vet ju inte vart pengarna hamnar"

Det roliga är att medan vi har folk som tigger på våra gator, 24åringar som tvingas bo hos föräldrarna, familjer som sjukskriver barnen för att dom inte har råd med en utflykt i skolan med mera så har vi ett kungahus som lever lyxliv på våra skattepengar, kungen har personligen 65 miljoner kr att använda utan att redovisa, bröllop och begravningar betalas av oss osv. Vi ser hur politiker får sparken men ändå fortsätter tjäna massor med pengar medan dom är arbetslösa... sen kan man ju nämna bankerna som bara stjäl våra pengar och kräver att bli räddade när dom klantat sig samtidigt som deras direktörer aldrig behöver oroa sig, det finns ju alltid en fallskärm redo...

Varför inte ställa DESSA grupper mot varandra? Arbetslösa ungdomar, invandrare som svenskar, mot kungahuset och dirrarna? Vore inte det rättvisare än att hålla på och tussa ihop pensionärer mot invandrare, humanitär hjälp mot svensk sjukvård?
Jag tycker man ska leta där pengarna finns, tycker inte ni?

Ska ju hitta på en skiva för idag också! :)

Idag väljer jag en gammal favorit från förr...
Bruce Springsteen - Born in the USA

När skivan kom ut blåstes man i pricip av stolen... Efter The River var Born in the USA en käftsmäll... Vid en första genomlyssning undrade man lite vart Springsteen var på väg efter skivor som Born to run, darkness och river men redan andra gången man lyssnade på skivan insåg man att Springsteen fortfarande var Springsteen och att hans engagemang i samhällsfrågor var intakt... Låtar som Born in the USA som berättade en tragisk historia om en vietnamveterans liv, No surrender som handlar om hopp för vanliga människor, Billy Jean om saknandet av en gammal vän, My hometown som är en helt underbar berättelse och beskrivning av småstaden i USA... Dessutom kan man ju lyssna på I'm on fire som är en vacker finstämd kärleksförklaring eller Darlington county som är en glad partylåt!

Ett måste i varje skivsamling tycker jag